Historia

---

Fenicierna I Libanesiska jord har man hittat lämningar efter människor som levde där för ca 200 000 år sedan, men områdets historia är känd genom skriftliga källor först från omkring 3000 f Kr. Det lilla heliga området som är Libanon hade goda hamnar. Längs kusten och genom Bekaadalen gick två centrala vägar för karavaner och krigshärar. I Libanon för ca 3000 år f Kr bodde ett semitiskt folk, Kananéerna, som också blev känt under sitt grekiska namn Fenicierna som betyder purpur på grekiska, eftersom Fenicierna var de enda som visste hur man framställer den starka purpurfärgen från purpursnäckans skal. Färgen ansågs vara sällsynt vacker och den var mycket dyr. I det romerska riket hade endast kejsaren och de högsta ämbetsmännen rätt att bära purpur färgande kläder. Fenicierna byggde en rad städer längs kusten under 1000-talet f Kr. Städerna var väl skyddade genom murrar mot land och ofta mot vattnet också. Fenicierna som var skickliga båtbyggare fick chans att utvidga sitt välde från omkring 1200-talet f Kr när kringliggande stormakter var svaga. De skapade en federation genom handel och ibland med militära metoder. Dessa mest berömda sjömän och handelsmän Fenicierna som kontrollerade hela Medelhavets handel från 2000 till 350 f Kr, handlade med många olika varor t ex purpurfärg, glas, Cederträd, och elfenben. Tyre och Sidon (dagens Sur och Sayda) blev Medelhavets rikaste handelsstäder och anlade kolonier kring stora delar av Medelhavet: Cadiz och Marseille till exempel, och allra främst Karthago deras mest kända handelsplats på Afrikas nordkust, de seglade vidare genom det som idag kallas Gibraltar sund och nådde Tennöarna (Storbritannien) och deras "loggböcker" tyder på att de kan ha rundat Afrikas sydspets. Feniciernas viktigaste uppfinning var alfabetet, när de sammanställde 22 konsonanttecken. Skriften hade nu utvecklats från en ursprunglig bildskrift till en ljudskrift, där varje tecken representerade ett konsonantljud. Nästa steg kom att ta av grekerna, vars vokalrika indoeuropeiska språk också krävde vokaltecken. Sagan om Europa och tjuren berättar hur den grekiske guden Zeus förvandlar sig till tjur för att locka med sig den feniciska prinsessan Europa till Kreta, där han blir far till hennes son Minos, som sedan blir Kretas mytomspunne härskare. Hennes bror Kadmos letar efter henne och för därvid med alfabetet till Grekland. Feniciska skepp var berömda. De var det främsta skälet till feniciernas framgång som handelsmän, skeppen hade roddare, segel och tunga kölar. 332 f Kr erövrade Alexander den store Feniciernas städer längs östra Medelhavskusten. Greker började slå sig ned där. År 146 f Kr erövrade romarna Karthago och förstörde staden, Feniciernas makt dog, men finns alltid levande i våra hjärter. Århundradet före vår tideräkning början kom romarna. Från 300-talet e Kr styrdes området från kristna Öst-rom (Bysans) som utmanades av perserriket. Strider mellan perser och det bysantinska riket underlättade arabernas situation på 600-talet, då kom en ny religion av profeten Mohammed, många blev muslimer medan andra inte. Mellan 636 till 1918 styrdes sedan av olika muslimska stormakter. Från 661 härskade Umayyad-dynastin med säte i Damaskus. År 750 övergick makten till Abbasiderna de som grundade Baghdad som sin huvudstad. Korstågstiden på 1100- och 1200- Västereuropeiska kristna för en tid erövrade hela östra Medelhavetskust. Armenierna och maroniterna visade för tydligt sin förtjusning över att byta sin muslimska överhöghet mot en kristen. Salah Al-din Al-ayobi förenade Damaskus, Egypten, och andra arabiska Länder, och friade nationen, korsfararna förlorade och seglade tillbaka till Europa. Abbasidernas styre varade till 1251 då de egyptiska mamlukerna tog över och en period av krig och umbäranden följde. Osmanska imperiet 1516 inkorporerades Libanon i det turkiska osmanska imperiet. Den turkiske sultanen gav de ockuperade folken ett betydande mått av självstyre genom det s k milletsystemet, men på 1830-talet försökte turkarna få bättre kontroll över området. Till följd av religiösa och sociala motsättningar mellan maroniter och druser utbröt ett bondeuppror i mitten av 1800-talet då fattiga maroniter reste sig mot drusiska feodalhärskare. Uppropet urartade i en drusisk massaker på maroniter. Bondeupproret var mer en social kamp än ett religiöst krig, men frankrike och andra europiska stormakter som ville tillskansa sig det osmanska rikets erövringar blandat sig i den libanesiska frågan och krävde bättre villkor för dom kristna. Det osmanska riket pressades till överenskommelse och lovade att Libanonberget, en del av provinsen Syrien, skulle få en särförvaltning under en kristen guvernör med titeln "muta-sarrif". Under de kommande 50 åren upplevde Libanon en stark utveckling. Skatterna var låga. Västerländska missionärer byggde skolor och universitet, dagstidningar för hela arabvärlden skrevs och trycktes i Libanon. I slutet av 1800-talet började en nationalistisk rörelse väsa fram ur muslimska och kristna litterära sällskap. Första världskriget blev slutet för det osmanska riket. Nationernas förbund gav 1920 Frankrike i uppdrag att förvalta Libanon och Syrien som ett gemensamt mandat. Formellt hette det att Frankrike skulle förbereda området för demokrati och självständighet, men i praktiken byggde Frankrike bara ut sitt imperium. I Damaskus försökte arabiska ledare att göra uppror mot fransmännen men de ledande libaneserna som var maroniter gladdes åt det franska styret. De kunde inte tänka sig något bättre än att höra till det kristna Franskrike. Övriga kristna grupper var mer kluvna. Libanon avskiljdes från Syrien för att bli en special gynnad den nya koloni drog de gränsen några mil norr om och några mil söder om själva det libanesiska kärnområdet i Libabanonberget invid landsvägen Damaskus-Beirut där maroniter och druser bodde. Fransmännen inneslöt södra Libanon, hela Bekaadalen och Tripoli området i norr. Därmed hamnade även muslimska grupper inom området som Frankrike hade tänkt sig om en kristen stat knuten till väst. Shiamuslimerna södra Libanon och sunnimuslimerna i norr hade mer gemensamt med Palestina och Syrien än med dessa nya landsmän. Sunnimuslimerna som till en del utgjorde en västinfluerad överklass fann sig dock lättare i den franska överhögheten än de fattiga shiamuslimerna. År 1926 gav Frankrike Libanon visst självstyre och en författning - arabvärldens äldsta. I fortsättningen styrde Paris mer diskret genom rådgivare till presidenten som utsågs av parlamentet i Beirut. Frankrike drog sig emellertid inte för att införa undantagstillstånd när det ansågs nödvändigt. År 1936 undertecknade Libanon och Frankrike ett 25-årig vänskapsavtal som gav Libanon rätt att inträda i Nationernas Förbund och gav Frankrike ansvar för utrikespolitik. 1930 krävde Libaneserna emellertid mer självbestämmande och hamnade i konflikt med Frankrike. År 1939 körde Frankrike över president och parlament i Libanon och tog över styret av landet. Detta enade den antifranska libanesiska oppositionen som 1943 kom överens om den så kallade Nationella pakten ( al-misak al-watani), en muntlig överenskommelse om hur de religiösa samfunden i Libanon skulle dela på makten för att skapa balans sinsemellan. Som grund för maktdelningen lades folkräkning från 1932 som visat att de kristna var mycket mer i majoritet. Enligt Nationella pakten skulle presidenten alltid vara maroniterkristen, premiärministern sunnimuslim och parlamentets talman shiamuslim. även andra grupper skulle vara representerade i regeringen men många lämnades utanför. Mandaten i parlamentet och andra viktiga poster skulle tillsättas enligt principen 5-6 dvs. på fem muslimer skulle det gå sex kristna. Detta system underblåste traditionen att känna lojalitet med den egna gruppen och bäddade för den svaghet som kom att prägla statsmakten i det självständiga Libanon. Nationella pakten var så orättvis att den är en av orsakerna till inbördeskriget (1975), Nationella pakten bodde ha varit byggd på nationalitet inte religion, tycker jag. När Frankrike under andra världskriget splittrades mellan den tyskvänliga Vichyregeringen och de Gaulles Fria franska styrkor, valde den franska administrationen i Beirut att liera sig med Vichy. Det var ett hot mot de brittiska intressena i östra Medelhavet. Storbritannien ockuperade Libanon i juni 1941 med hjälp av trupper under den franska exil-regeringens befäl. Exil-regeringens ledare general Charles de Gaulle insåg att han behövde libaneserna på sin sida och gick med på att landet förklarades självständigt i november samma år. Inte förrän den 31 december 1946 var Libanon befriat från alla utländska soldater. Den dåvarande presidenten Bishara Khuri lät inrista detta faktum på en bergssida vid Hundflodens mynning norr om Beirut, bredvid inskriptioner där den egyptiska faraonen Ramses II, den romerske kejsaren Caracalla och den brittiske generalen Allenby skryter med att de intagit Libanon. Klicka på följande bild, för att se det.
Om du vill veta allt om vad som hände efter självständigheten, från 1943 till 2001 så tycker jag att du ska beställa den nya dokumentären war of Lebanon den är 15 avsnitt, finns på DVD och VHC, denna dokumentären visar allt som hände i Libanons krig, klicka här för att beställa war of Libanon, eller så kan du bara lyssna på dokumentären helt gratits, med windowns media player, klicka här för att välja en ut av de 15 avsnitt från war of Lebanon (arabiska)